corken

Sen mer än en vecka tillbaka ungefär har jag mått helt kass. Det har känts som en influensa fast jag har varit mer illamående och yr. Ett tag trodde jag det handlade om stress, sedan fick jag för mig att jag blivit psykisk sjuk och att allt var en inbillning och andra kompisar har trott att jag varit gravid (vilket är uteslutet). Eftersom jag aldrig mått på detta sätt förut kändes det ganska oroande och jag har under veckan som gått blivit mer och mer hypokondrisk. Igår på väg till att skriva tenta blev jag plötsligt mer orolig för hur jag skulle bära mig åt om jag skulle behöva gå och kräkas eller om jag skulle svimma av yrsel inne i tentasalen, än för den egentliga tentan, vilket kändes helt absurt.

Jag hade antagligen fortsatt att oroa mig om det inte varit för min älskade mamma. Efter tentan som jag inte dog utav bar det iväg till jobbet och väl på jobbet ringde min lilla mamma. Efter att ha berättat om mina symtom så berättade hon helt självklart att jag antagligen bara fått en förkylning som satt sig i hjärnan vilket förklarar mitt illamående och min yrsel. Bara sådär så kändes det som en stor sten som släppte från bröstet: Jag är inte inbillat sjuk! (vilket var min största rädsla). Jag har nu efteråt googlat en massa om detta och dock verkar det inte som om förkylning i hjärnan är något vanligt förekommande. Trots detta så mår jag redan mycket bättre, min plan B var att bege mig till vårdcentralen men efter min mammas lugnande men absurda ord: ”Du är nog förkyld i hjärnan”, så avstår jag nog.

Så nu skall jag och min förkylda hjärna vila så att den snart slutar nysa så förfärligt.

Det är bara att konstatera. Jag är KASS! Och då menar jag riktigt kass på att skriva blogg. Jag skyller dock som vanligt på för mycket att göra, eller brist på inspiration eller något…men kass är jag, det kan jag lova.

Nu är jag dock åter här, vid min dator och min blogg, som varit så försummad sedan i somras.

Tråkiga nyheter för er alla där ute som givetvis är glada för att det äntligen kommit ett nytt inlägg: Prinsen är numera officiellt en eunuck! Jojomensan inga kronjuveler finns kvar, snarare en tom skrynklig tepåse hänger mellan benen på den slagne hjälten. Skämt o sido, Prinsen blev för deppig efter jul då han kom tillbaka ifrån Skåne till ett Flogsta fyllt utav löptikar. Han slutade äta och lång mest och gnällde vid ytterdörren, kan ni tänka er grabbar? Kan det finnas något värre än att se en massa heta brudar och veta att man aldrig får komma till? NÄ, tror inte det. Så av humanitära, eller animaliska skäl kanske, så blev det knips knips för den lille krabaten. Jag kan dock meddela att han numera är mycket nöjd med livet och är lika glad och sprallig som innan. Kanske att han blivit lite mera gosig och vill vara nära mer än innan, men annars ä han samma gamla galning.

Annat som hänt i Prinsen värld (för let’s face it- denna blogg handlar uteslutande om Prinsen) är att det kommit en ny liten corgi cardigan-kofta till Flogsta. Valpen heter Wille, och är väl 13 veckor skulle jag tro, och är vääärldens sötaste. Prinsen tycker att han är ganska jobbig faktiskt och morrar mest åt honom då lille Wille tar Prinsens pinnar. Men jag är fast besluten att göra dem två till bästisar.

En annan hundbästis som Prinsen har är ju Luna givetvis. Hon har dock gått från att vara en söt liten valp som Prinsen tyckte var kul att leka med till en kavat liten dam som Prinsen fortfarande tycker är kul att leka med- trots att Luna numera både morrar, skäller och biter Prinsen i örat. Vår älskade hund har alltså gått ifrån att vara alfahane i flocken: Lily – Luna - Prinsen, till att vara lägst i rang. Lily som alltid innehaft alfatik-rollen i deras flock står ännu obesegrad med lilla Luna dominerar alltså nu totalt över Prinsen. Den stackaren får varken ha leksaker eller sin hundsäng ifred, allt tar Luna ifrån honom.

"This sucks! "

Kanske är det därför han har bestämt sig för att ogilla Wille? Han upptäckte att det var olönt att vara snäll mot valpar, då de förr eller senare växer upp till vuxna hundar som snor ens leksaker… ja stackars Prinsen, han kan inte ha det lätt.

Då är det ju tur att vi som ägare skämmer bort vår hund fasligt mycket. Härom veckan upptäckte Linus att av den totala ytan i sovrummet, bestod ca 95% av Prinsens sovplats. Han har ju nämligen sin megastora hundsäng som är stor nog för en Grand Danois, en trappa upp till sängen som även fungerar som sovplats då den har en filt på sig och finner han inte dessa två sängplatser i hans smak har han ju fortfarande hela vår säng att sova i- vilket han gör i stort sätt hela natten! Förutom sovrummet har han flera sovplatser i varje rum i lägenheten, inklusive badrummet! Så visst är det synd om Prinsen, tycker ni inte? 

Nä nu blir det Pizza, so long soldiers! Kanske att jag skriver om ett halvår igen, skall försöka. 

"Det är inte synd om mig....Eller? "