corken

Vaknade med jambisk vers i huvudet, som i en mardröm räknade jag takter och versfötter i ett halvvaket stadie tills jag var klarvaken. Så kan det gå när man ska lära sig något helt nytt inför en lektion. Puh, de senaste veckorna har minst sagt varit intensiva.

Jag kravlade upp ur sängen med ett tungt huvud, en påminnelse om gårdagens fest och de senaste nätternas få timmar av sömn. Det var när jag stod i badrummet och borstade tänderna, vilket gjorde att jag genast kände mig bättre till mods, som jag insåg att jag försovit mig. ”Helvete! Jag ska ju käka brunch på V-dala om en halvtimme”. Paniken var ett faktum. Fem minuter senare möttes jag förvånat av solen. Cykeln som jag använde för bara några dagar sedan var begravd under en halvmeter snö. Jag blev förfärad när jag insåg att jag skulle behöva cykla igenom all denna snö men som tur var så hade Uppsala kommun gjort sitt jobb och jag blev förvånad över hur bra plogat det var. Förutom en smärre halkning vid Hotell Muttern så klarade både jag och cykeln färden.

Lite senare stod jag i kön till V-dala. Sjukt andfådd och påpälsad för att klara kylan. Dessutom sken solen och när jag fick käka brunch buffé med mina kära vänner så var morgonens panik som bortblåst. Fantastiskt.  

Dagen har fortsatt i samma ljusa anda och jag har lyckats vara sjukt effektiv. Vid tre hade jag hunnit ta en promenad med både Cissi och Daisy, lagat lunch till Linus och dessutom städat lägenheten.

Innan solen gick ner tog vi en promenad för att beskåda snön. Det har som sagt snöat hela gårdagen och nu när solen äntligen sken igen var alla människor ute i det fria för att beskåda naturens underverk. Jag har under mina år här i Uppsala aldrig sett så mycket snö. Det kändes som ett vinterparadis som taget från Doctor Zchivago (fast med fula 60-tals hus). Dejan och Prinsen var lika förundrade de.






Daisy hittade ett berg....




Som var högt högt



Då kan man titta sig omkring....

Eller Pussas




Eller räcka ut tungan...




hej då!

Usch. Det slutar aldrig snöa. Jag e så trött på snön nu. Inte när det är stilla och soligt, då e det fantastiskt. Men som nu. SNÖ SNÖ SNÖ. Usch. Snart ska jag till jobbet också och så e jag förkyld. Längtar till Skåne. Människorna och en tidigare vår. Kan det blir mer deppigt? Jo det kan det nog. Nu ska jag inte vara grinig. Fast det måste man iof. också vara ibland.

Så jag surar nog lite till iaf. Kanske hjälper en haiku?


Tung är snön i natt
kall mot den frusna kinden
när är våren här?

Precis som så många andra har jag aldrig varit mycket för denna numera komersiella helg som bara får världens singlar att känna sig som om de står utanför samhället, skitdumt med andra ord. Dessutom dog min kära farfar Lennart på alla hjärtans dag, så nä,  denna dag har aldrig varit mycket för mig.

Men så tänkte jag att denna dag kanske inte e så dum ändå. Det handlar ju om kärlek, och det är ju så mycket mer än att ha en pojkvän/flickvän (lätt för mig att säga iofs). Vi är ju förvånadsvärt dåliga på att visa kärlek och uppskattning till dom som vi bryr oss om.  Så till alla er där ute som jag älskar (ni vet vem ni är). Jag önskar er en fantastisk dag! Och glöm inte vad ni betyder för mig.

Nu ska jag käka geléhjärtan en stund innan jag sticker till jobbet. Och solen skiner ute, ja det är en fantastisk dag helt enkelt.

Jag lovade att jag skulle ta lite bilder, visst gjorde jag? Här kommer iallafall lite bilder från Prinsens vattentrask i måndags. Även denna gång lyckades han charma personalen. Han började med att gå in i tanken helt utan att vi sa till honom, sen stod han bara där och väntade på att få godis. Den stackaren fick vänta tills tanken var vattenfylld och rullbandet börjat gå, jobbigt värre tyckte Prinsen!


Var e mitt godis??


Ge mig godis! NU!


SNÄLLA????


Vad ska man behöva göra för lite frolic va?



Efteråt tyckte Prinsen dock det var najs att bli torkad och fönad av Kjerstin med den stora hårtorken som ser ut som en damsugare.

tjihoo allihopa!

Idag var det då äntligen dags för det stora äventyret hos sjukgymnasten (konstigt ord förresten: sjuk-gymnast, som om det är en gymnast som e sjuk...) iaf. Jag Linus och Prinsen åkte tidigt imorse och hamnade på en buss full av studenter (dessa studenter asså) gymnasie-elever, barn och gamlingar. Efter som det var så fullt fick vi stå upp nästan hela buss-resan. Vid Polacks var det dock som ett trollslag då bussen plötsligt blev tom. Konstigt?

Väl framme fick vi träffa den otroligt trevliga Kjerstin som tog hand om oss i hennes rum fullt med konstiga bollar och madrasser. Hon frågade tusen frågor till oss om Prinsen och eftersom det inte finns något vi hellre talar om så snackade vi på så hennes öron blev såriga. Vi skrattade också gott åt att vår andra vetrinär hade råkat skriva Linus i medicineringsplanen istället för Prinsen, vilket gjorde att Kjerstin flera gånger fick för sig att Prinsen hette Linus :)

Sedan kände hon igenom hela Prinsen som mest låg och fes nöjt på en madrass. Najs Prinsen. SEN blev det dags för det som jag sett fram emot mest: Vattentramp! Vi fick komma in i ett annat rum där det stod en jättestor tank med en massa konstiga hål i (Det såg lite ut som något från sci-fi film). Prinsen fick en spejsig flytväst på sig och sen lockade vi in honom i tanken. Prinsen var hur cool som helst och verkade inte tycka det var hälften så spännande som jag tyckte. Efter det började de sakta fylla upp tanken med vatten och därefter började rullbandet att gå. Jag och Linus stod längst fram och hejade på Prinsen med frolic och kvitter. Prinsen sprang fram till godiset men stannade varje gång han fått en mumsbit vilket gjorde att han åkte baklänges bakåt, så springtakten var väl nte jämn precis. 

Kjerstin och Frida (vattentramps-instruktören) var mycket nöjda med att Prinsen tog det hela med ro och efter träningen gullade de med Prinsen när han rullade sig på handdukar, grymtade och njöt under hårtorken. Jag blev riktigt rörd och kände mig som en stolt mor. Det blev inte sämre av att Kjerstin det sista hon sa når vi skulle gå var " Och jag måste bara säga att ni har en jättefin hund!" Då riktigt svällde brösten av stolthet. Vi har nog inte misslyckats helt och hållet med den hunden trots allt :)

Från och med nästa vecka ska vi gå 2 gr i veckan i några veckor frammåt. Vi ska också skriva träningsdagbok så det är inte det sista ni kommer läsa om detta.

Ha det gott!