corken

Det är med sorg i hjärtat som jag ser staden blomma i syrenens lila nyanser. Jag jobbade natt igår och när jag gick mellan de olika elevhemmen i den ljusa natten kände jag en sorts vemodig känsla som jag alltid känner så här års. Den tunga doften av syren tillsammans med fåglarnas yrvakna kvitter, som här i Uppsala redan börjar vid ett tiden på morgonen, får mig att påminnas om att min favorit högtid snart är över och sommaren med dess förväntningar och besvikelser snart är här.

När jag ännu gick i skolan var denna tid en underbar men också mycket sorgsen tid. Man var rastlös i kroppen och ville bara ut på sommarlov, samtidigt som man var lite sorgsen för att lämna klassen och kompisarna. Det var som om man visste att varje sommar skulle något stort hända för någon i klassen, något stort som kunde vara både underbart och hemskt, men något som gjorde att när höstterminen kom och klassen åter fick träffas var inget sig någonsin likt igen. De två bästisarna som alltid hållit ihop var inte längre vänner, någon av tjejerna hade fått mens och tyckte att vi andra inte längre var roliga att leka med, någon hade träffat en kille på semestern som den skrev långa kärleksbrev till, ja varje sommar var det samma sak och varje sommar var det samma känsla av att man efter varje sommarlov tagit ett steg längre bort från barndomen och ett steg längre in i vuxenlivet.

Ni får inte missförstå mig, jag älskar verkligen sommaren, men det är en bitterljuv kärlek som jag redan påpekat, planterades i mig i barndomen och som varje försommar får mig att känna samma känsla av hänryckelse och vemod på samma gång. Och det är när jag vandrar i den ljusa natten bland syrenens doft och fåglarnas yrvakna kvitter, som mina minnen börjar vandra tillbaka till skolans förflutna värld och jag minns alla de stora ting som hände Mig varje sommar.