Vattentramp
tjihoo allihopa!
Idag var det då äntligen dags för det stora äventyret hos sjukgymnasten (konstigt ord förresten: sjuk-gymnast, som om det är en gymnast som e sjuk...) iaf. Jag Linus och Prinsen åkte tidigt imorse och hamnade på en buss full av studenter (dessa studenter asså) gymnasie-elever, barn och gamlingar. Efter som det var så fullt fick vi stå upp nästan hela buss-resan. Vid Polacks var det dock som ett trollslag då bussen plötsligt blev tom. Konstigt?
Väl framme fick vi träffa den otroligt trevliga Kjerstin som tog hand om oss i hennes rum fullt med konstiga bollar och madrasser. Hon frågade tusen frågor till oss om Prinsen och eftersom det inte finns något vi hellre talar om så snackade vi på så hennes öron blev såriga. Vi skrattade också gott åt att vår andra vetrinär hade råkat skriva Linus i medicineringsplanen istället för Prinsen, vilket gjorde att Kjerstin flera gånger fick för sig att Prinsen hette Linus :)
Sedan kände hon igenom hela Prinsen som mest låg och fes nöjt på en madrass. Najs Prinsen. SEN blev det dags för det som jag sett fram emot mest: Vattentramp! Vi fick komma in i ett annat rum där det stod en jättestor tank med en massa konstiga hål i (Det såg lite ut som något från sci-fi film). Prinsen fick en spejsig flytväst på sig och sen lockade vi in honom i tanken. Prinsen var hur cool som helst och verkade inte tycka det var hälften så spännande som jag tyckte. Efter det började de sakta fylla upp tanken med vatten och därefter började rullbandet att gå. Jag och Linus stod längst fram och hejade på Prinsen med frolic och kvitter. Prinsen sprang fram till godiset men stannade varje gång han fått en mumsbit vilket gjorde att han åkte baklänges bakåt, så springtakten var väl nte jämn precis.
Kjerstin och Frida (vattentramps-instruktören) var mycket nöjda med att Prinsen tog det hela med ro och efter träningen gullade de med Prinsen när han rullade sig på handdukar, grymtade och njöt under hårtorken. Jag blev riktigt rörd och kände mig som en stolt mor. Det blev inte sämre av att Kjerstin det sista hon sa når vi skulle gå var " Och jag måste bara säga att ni har en jättefin hund!" Då riktigt svällde brösten av stolthet. Vi har nog inte misslyckats helt och hållet med den hunden trots allt :)
Från och med nästa vecka ska vi gå 2 gr i veckan i några veckor frammåt. Vi ska också skriva träningsdagbok så det är inte det sista ni kommer läsa om detta.
Ha det gott!
Idag var det då äntligen dags för det stora äventyret hos sjukgymnasten (konstigt ord förresten: sjuk-gymnast, som om det är en gymnast som e sjuk...) iaf. Jag Linus och Prinsen åkte tidigt imorse och hamnade på en buss full av studenter (dessa studenter asså) gymnasie-elever, barn och gamlingar. Efter som det var så fullt fick vi stå upp nästan hela buss-resan. Vid Polacks var det dock som ett trollslag då bussen plötsligt blev tom. Konstigt?
Väl framme fick vi träffa den otroligt trevliga Kjerstin som tog hand om oss i hennes rum fullt med konstiga bollar och madrasser. Hon frågade tusen frågor till oss om Prinsen och eftersom det inte finns något vi hellre talar om så snackade vi på så hennes öron blev såriga. Vi skrattade också gott åt att vår andra vetrinär hade råkat skriva Linus i medicineringsplanen istället för Prinsen, vilket gjorde att Kjerstin flera gånger fick för sig att Prinsen hette Linus :)
Sedan kände hon igenom hela Prinsen som mest låg och fes nöjt på en madrass. Najs Prinsen. SEN blev det dags för det som jag sett fram emot mest: Vattentramp! Vi fick komma in i ett annat rum där det stod en jättestor tank med en massa konstiga hål i (Det såg lite ut som något från sci-fi film). Prinsen fick en spejsig flytväst på sig och sen lockade vi in honom i tanken. Prinsen var hur cool som helst och verkade inte tycka det var hälften så spännande som jag tyckte. Efter det började de sakta fylla upp tanken med vatten och därefter började rullbandet att gå. Jag och Linus stod längst fram och hejade på Prinsen med frolic och kvitter. Prinsen sprang fram till godiset men stannade varje gång han fått en mumsbit vilket gjorde att han åkte baklänges bakåt, så springtakten var väl nte jämn precis.
Kjerstin och Frida (vattentramps-instruktören) var mycket nöjda med att Prinsen tog det hela med ro och efter träningen gullade de med Prinsen när han rullade sig på handdukar, grymtade och njöt under hårtorken. Jag blev riktigt rörd och kände mig som en stolt mor. Det blev inte sämre av att Kjerstin det sista hon sa når vi skulle gå var " Och jag måste bara säga att ni har en jättefin hund!" Då riktigt svällde brösten av stolthet. Vi har nog inte misslyckats helt och hållet med den hunden trots allt :)
Från och med nästa vecka ska vi gå 2 gr i veckan i några veckor frammåt. Vi ska också skriva träningsdagbok så det är inte det sista ni kommer läsa om detta.
Ha det gott!
Kommentarer
Trackback
