Farväl
Idag var min sista dag på jobbet. SNYFT. Nu e man nästan arbetslös igen, och jag känner paniken växa inför hösten ovisshet. Jag har ju börjat söka jobb, men det är tyvärr inte mycket att söka. Vi får hålla tummarna helt enkelt. Annars blir det som ett ändå långt sommarlov för min del, fast ett tråkigt sommarlov utan solsken och när man inte kan göra något eftersom man är så fattig. Nä, måtte jag få ett någorlunda jobb, då e jag nöjd.
I alla fall tänkte jag berätta om mina underbara elever. De hade köpt en chokladask till mig och skrivet ett kort som tack för denna tiden som de överlämnade till mig idag. Jag blev så himla rörd och glad så att jag nästan började lipa. Sen blev det värsta kramkalaset och alla ställde sig på led för att krama om mig. Det kändes som om när man var liten. Ni vet när det var skolavslutning och man hade samlat in lite pengar för en blomma (med klassföräldrarnas hjälp förståss) till fröken, som man skulle sakna så mycket, nu när det var sommarlov. Och så stod alla där på rad för att få krama om henne, och några grät (inte alla, för alla gillade inte vår fröken så mycket, hon var väldigt sträng och hade alltid näsan i vädret). Nu var det plötsligt JAG som var den där fröken. Och det var fantastiskt. Tro mig.
På vägen hem funderade jag på alla gamla lärare som man har älskat och avgudat genom åren. Jag minns M. som höll ett tal till oss när vi slutade nian och som grät floder när han gjorde det fast han var en hård militär, jag minns också en annan som vi i gymnasiet älskade så mycket och alltid gav så fina presenter (en guldlänk minns jag exempelvis, ha ha, ni vet en sån där som ser ut att sitta på en mustig grek, inget ont om mustiga greker, men ni fattar), Jag minns också när jag upptäckte baksidan. Det var när jag för några år sedan befann mig på efterfest hos en gammal lärare som vi sprungit in i på krogen. Och jag minns hur vi på efterfesten, fulla och glada, satt och åt upp en massa choklad som han hade fått av sina elever. Och så såg jag hur en massa presenter han fått liksom bara låg slängda överallt i lägenheten, precis som om han inte brydde sig om alla dessa elevers slit och tankar bakom chokladen, korten och snusdosorna i silver. Antagligen var det inte så, antagligen var han jätte glad över dem, men det måste ju vara ganska tjatigt genom åren att alltid få fotbollar i choklad och snaps-glas med sverige-flaggor på. Och att alltid behöva hålla masken, ”oooohh vilken fin glasvas, en sån har jag aldrig sett förut. TACK”. För som elev tänkte man ju aldrig på det där, att ens lärare antagligen hade hela huset fullt av Tack-kort och aladdin-askar som de aldrig ätit upp. Man tänkte ju liksom bara att man ville visa sin uppskattning. För någon stans är det ju ändå tanken som räknas, att ens elever faktiskt har ansträngt sig, och det hoppas jag att jag aldrig glömmer, hur många gånger jag än kommer få saker som jag redan fått förut. ” Tack underbara elever för nobless-asken, jag äääälskar nobless” (jag gillar inte nobless). Och ag hoppas att jag aldrig låter mina fulla vänner äta upp den helt nonchalant.
Sanningen är att idag är jag faktiskt glad för att det är första gången som jag har fått något av några elever. Och jag är så himla GLAD över min aladdin-ask, över att de ansträngt sig så mycket och för att de faktiskt genuint verkar ha gillat mig. TACK TACK mina underbara elever! Jag kommer sakna er med!
